Borgarstaden 1830-1920

Visby blir en modern stad med växande ansvar för administration, bank- och skolväsende, sjukvård och infrastruktur. Industrin blomstrar och kommunikationerna förbättras. Stora torget bildar centrum för handeln. Klinten blir de fattigas bostadsområde. Den spirande turismen förändrar synen på ringmur och ruinerna.

Staden växer

Under 1800-talet föll Visby från 16:e till 27:e plats i storlek bland Sveriges städer. 1850 hade staden cirka 4 600 invånare, varav ungefär 500 bodde utanför murarna. Mellan 1850 och 1880 vände trenden och folkmängden fördubblades. I staden fanns arbetstillfällen och befolkningsökningen berodde till största delen på inflyttning från landsbygden.

Vid sekelskiftet 1900 hade Visby 8 376 invånare. Dessa bodde främst innanför ringmuren. Bostadsbrist var ett stort och växande problem. Fram till 1910 minskade befolkningen i innerstaden till 6 000. Samtidigt ökade befolkningen drastiskt i ytterstaden till 4 000 invånare.

Staden växer på höjden

Vid denna tid byggdes nya hus framför allt vid infartslederna i de norra och västra delarna samt runt Södertorg och i anslutning till hamnen. I övriga innerstaden kompletterades bebyggelsen punktvis på lediga tomter. Låga bulhus och parstugor i trä revs för att ge plats åt nya, större byggnader. I några fall revs hela kvarter för att ge plats åt ny bebyggelse . Husen byggs högre och större. Staden växer på höjden och stadsrummet tätnar.

Nya villkor för byggande

Med industrialiseringen av virkestillverkning under 1860-talet förändras också villkoren för byggande. Resvirkeskonstruktioner ersätter den långa traditionen av skiftesverksbyggande (bulhus). Husens planform blev med detta mer kvadratisk och bottenvåningen får högre takhöjd. Från gatan syns detta då avståndet mellan de stora fönstren och takfoten är större än på äldre hus.

Under 1800-talet blev det också modernt att låta putsa och revetera fasader för att skydda trästommen och få husen tätare. Slät- eller spritputsade och reveterade hus dominerade, ljust avfärgade i olika gula nyanser samt vitt och grått. Fönster och dörromfattningar var slätputsade.

Husens fönster blev allt större i takt med industrins möjlighet att tillverka planglas. Ursprungligen var snickerierna kring fönster och dörrar ofta profilerade, vita omfattningar. Okopplade fönster hade mittpost och var oftast spröjsindelade med tre rutor i varje båge. De öppnades utåt med glas och båge i liv med fasaden för att öka ljusinsläppet.

Industri och kommunikationer

Under 1800-talet utvecklades tekniken snabbt med järnväg, telegraf och telefon. Detta förbättrade Visbys kommunikationer och underlättade såväl varutransporter som resande.

1866 inleddes den första reguljära ångbåtstrafiken med tidtabell från Visby till fastlandet. Samtidigt gjordes en allmän upprustning av hamnområdet. Nedslitna ruckel revs och en ny hamn byggdes för den växande båttrafiken. Stenen som användes för att bygga ut kajer och pirer hämtades bland annat från kyrkogårdsmuren kring Domkyrkan.

Hantverk och industri koncentrerades till två områden i staden: Dels vid Kopparsvik och dels kring hamnområdet. Med hjälp av för den tiden nya energikällor som gasverk, elverk och ångkraft anlades fabriker (maltfabrik, mekanisk verkstad, tändsticksfabrik) i anslutning till järnvägen, vars första förbindelse gick mellan Visby och Hemse och invigdes 1878.

Visby blir Gotlands centrum

Det är under denna period Visbys ställning som Gotlands handels- och servicecentrum, residensstad, stiftsstad och skolstad bekräftas. Samhällets ökande ansvar för skola, vård och omsorg satte spår i stadsbilden. Vid 1800-talets mitt revs hela kvarter med medeltida bebyggelse kring S:t Hansgatan för att ge plats för folkskola och läroverk. Folkskolan flyttade utanför murarna 1893 när nuvarande Solbergaskolan invigdes.

På 1840-talet inrättades Lasarett vid Helge Ands ruin och ett nytt fängelse byggdes söder om hamnen. 1903 flyttades lasarettet till Strandgärdet norr om staden.

Banker och folkrörelser

Affärs- och sparbanksväsendets genombrott medförde att en rad nya bankbyggnader uppfördes. Kring Donners plats uppstod ett administrativt och ekonomiskt centrum med nya byggnader för apotek, bank, kontor och hyreshus.

Även arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen gjorde anspråk på utrymme i staden. Den växande frikyrkorörelsen byggde nya kyrkor.

Bättre hygien

I den nya staden – där renhet och sundhet blev samhällets ledord – försvann äldre, lantliga uthus och fähus. Dessa ersattes med mer ändamålsenliga tvättstugor, vedbodar, avträden och sopbodar. 1874 förbjöds kreatur innanför murarna. Därmed försvann de flesta ladugårdar och stallar. 1898 beslutade stadsfullmäktige om ett fullständigt ledningsnät för avlopp.

Även gaturummet förändrades. För att underlätta framkomligheten breddades gator. Byggnaders utstickande hörn fasades av. 1904 försågs gatorna med elektrisk belysning och 1910 började hushållsgas levereras från gasverket på Söderväg.

Ny stadsplan

Med stöd av Sveriges nya byggnadsstadga år 1874 utformades förslag till ny stadsplan för Visby. Enligt denna skulle hela innerstaden regleras i ett rutnät med breddade gator och gränder enligt tidens ideal. Förslaget antogs aldrig. 1876 antogs en ny byggnadsordning och en byggnadsnämnd tillsattes för att övervaka byggandet i staden.

Det dröjde till 1891 innan Visby fick en ny stadsplan. Tanken på en total omdaning av innerstaden hade nu övergivits. I en motion till kommunfullmäktige 1911 ställdes för första gången frågan om Visbys unika miljö hade ett tillräckligt skydd. Rivningar ifrågasattes och hotade hus flyttades till tomter på stadens mark. Ett exempel på detta är korsvirkeshuset vid Strandgatan. Burmeisterska huset köptes av Visby stad år 1905 för att förhindra en planerad försäljning och flytt av huset till utlandet.

Turism och ruiner

Under 1860-talet växte intresset för Visbys historiska monument. Turismen spirade vilket medförde en utveckling av hotell, restauranger, badinrättningar och planteringar.

Medvetandet om äldre byggnadsverk och dess värden fanns redan när högkonjunkturen slutligen nådde Gotland. Tack vare detta bevarades ringmuren intakt och gravarna kring den förblev obebyggda. Staten bidrog med ekonomiska medel så att ruiner och ringmur kunde vårdas och friläggas från intilliggande bebyggelse och växtlighet. Sambandet mellan ruinernas dragningskraft och Gotlands ekonomi blev tydligt.

Butiker ersätter köpmannagårdar

Under 1800-talet växte handeln i Visby. 1831 beslutade länsstyrelsen att Visbys torghandel skulle samlas till Stora torget. Byggnader revs för att ge plats och torget blev centrum för stadens kommers.

Järnvägsstationen strax utanför Söderport stod klar 1878. Som följd av detta utvecklas Adelsgatan till en affärsgata med butiker i modern mening. Bostadshusen längs gatan byggdes om. Skyltfönster togs upp. Innehavaren inredde bostadsvåning ovanpå butiken och uthusen på gården blev lager. Vid sekelskiftet 1900 utvecklades handeln också utefter Hästgatan, S:t Hansgatan och fram till Stora torget.

Tidigare hade försäljningen skett vid de gamla köpmannagårdarna i innerstaden. Dessa moderniserades och anpassades nu till nya verksamheter.

En delad stad

Med den gotländska industrialiseringen och förädling av kalk och trä växte en ny kapitalstark samhällsklass fram. Dessa så kallade handlanden byggde stora pampiga hus i blandade historiska stilar med eleganta lägenheter.

Däremot saknade Visby enkla bostäder till arbetarklassen. Bostadsbristen avhjälptes med hjälp av inneboendesystemet. Visby blev en delad stad där Klinten blir de fattigas bostadsområde med små låga trähus.

Innerstaden förtätas

För att komma till rätta med bostads- och lokalbristen styckades tomter av och staden förtätades med ytterligare byggnader på gårdarna. Äldre enkelstugor breddades, takfallen förlängdes över tillbygget, uthus inreddes till bostäder och järnspisar installerades.

De packhus som inte redan utnyttjats till bostäder byggdes om till flerfamiljshus (Liljehornska, Gamla apoteket och Residenset). Vindarna inreddes till lägenheter, trapphus byggdes invändigt och husen utrustades med uppvärmning. Packhusens hissbommar plockades bort. Fasader och portluckor försågs med stora fönster. I en del fall revs de medeltida stenvalven och ersattes med bjälklag i trä.

Medeltidifiering

Vid 1900-talet början fanns betydligt fler medeltida hus kvar i Visby. Flera av dessa restaurerades medvetet med inslag av rekonstruktion och ”medeltidifiering”, något som speglar tidens synsätt och restaureringsetik. Under denna tid fanns både en vilja till harmonisering med den medeltida staden – men också en önskan att fjärma sig från Visbys historia och kulturarv.

Karaktärsdrag och värden

Från denna period finns ingen tydlig uppdelning i arkitektoniska stilar. Det rådde ett blandat stilideal med varierande lån från arkitekturhistorien. Vid en renovering kunde husen få ett förstärkt historiecerande uttryck, ofta med medeltidinspirerade arkitekturelement. Detta är speciellt tydligt på offentliga byggnader.

Byggnader uppförda i Visby under slutet av 1800-talet har ofta vackert huggna stendetaljer i portar, socklar och fönsteromfattningar. De har fasadmaterial med olika putsstrukturer (slät och sprit) samt listverk som gesimser och lisener.

Exklusivare byggnader uppfördes nästan uteslutande i nyklassicerande stil med slätputsade fasader, pardörrar med speglar, stora fönster med sex rutor samt kolonner i enkla kompositioner. Senare under perioden blev det vanligare med högre korspostförsedda fönster. Dessa målades främst i brunt eller engelskt rött.

Visby präglades fortfarande i hög grad av den miljö som växte fram under 1800-talet. Generellt för perioden gäller hög kvalitet i material och hantverksutförande samt en måttfull skala. Den offentliga bebyggelsen och flerbostadshus är i tidens anda utformad genom en lek med olika arkitekturstilar – ibland storskalig, men ändå med en balans i volymer och proportioner.