Trästaden 1720-1830

Handel, sjöfart och industri utvecklas. En artilleribataljon med 400 anställda placerades i Visby.

Ekonomin tar fart

1720 fanns bara 1186 personer mantalsskrivna i Visby, men det Nordiska krigets slut samma år innebar ekonomisk uppgång för staden.

Visbys privilegier som stapelstad med rätt till utrikeshandel – liksom den ryska galärflottans många attacker mot städer längs fastlandskusten ­– bidrog till Visbys expansion. Många andra svenska städer krympte eller gick kräftgång befolkningsmässigt under 1700-talet. Visbys befolkning fyrdubblades fram till 1785.

Sjöfart, industri och självhushåll

Varv och sjöfart gav arbete för både stadens hantverkare och sjömän under hela 1700-talet. Nya båtvarv startades, där upp till fem båtar kunde byggas samtidigt. Detta lade grunden för en handelsflotta som seglade under Visbyflagg. Med den växande sjöfarten som grund etablerade lokala handelsmän nya verksamheter. Inflyttning, framför allt från Tyskland, innebar inflöde av pengar.

I hamnområdet och söderut i Kopparsvik växte ett litet industriområde fram. Innanför murarna dominerades näringslivet av handel, hantverk samt ”jordbruk” i form av djurhållning för familjernas självhushåll.

Statliga satsningar

Svenska staten gjorde stora satsningar i form av brännvinsbränneriet (nuvarande Länsmuseet), ett ”ränteri” där skatteuppbörden lagrades samt ett landshövdingeresidens längs Strandgatan. En artilleribataljon med upp till 400 anställda officerare och manskap ställde krav på bostäder. Statliga subventioner för vissa verksamheter främjade tillfälliga småindustrier kring tobak och tyg.

Bostadsbrist

År 1720 var Visby en kraftigt förfallen stad. En växande brist på bostäder fick stadens styrande att planera för nybebyggelse. Den första förändringen skedde genom förtätning och nybyggande i det småskaliga trähusområdet i fiskarkvarteren vid Strandgatans norra del ”Gajlroten”.

1732 inleddes en lång period av omfattande nybyggande i samarbete med kyrkan, som ägde mycket mark på klintarnas obebyggda områden.

Mellan åren 1697 och 1785 hade antalet bostäder fördubblats till 863. Klintarna var i stort sett fullbebyggda, från söder och norrut. Visby hade detta år fler är 5 000 invånare och var Sveriges i storlek femte stad.

Nya stadsdelar

När förvandlingen av klintarna påbörjades fanns rester efter ett tiotal medeltida stenbyggnader på Söderklint. På kyrkberget låg en fungerande kvarn. Ovan kyrktrappan, i kvarteren kring Östertull samt längs klintkanten på Söderklint låg grupper av äldre träbebyggelse. Den befintliga bebyggelsen kom i stort sett att utplånas.

1761 togs det gamla slottsområdet innanför södra muren i anspråk för bostadsbyggande. Nya tomter av varierande storlek mättes upp. Området hade allmänt sett högre status och därför en högre tomtavgift än på Söderklint.

Fönster och värme i bulhusen

De nya byggnaderna uppfördes inte i stadsmässig stil. Liksom i övriga svenska städer vid denna tid är byggnadsstilen lantlig, med enkel- och parstugor i ett plan. Den urgamla bulhuskonstruktionen ansågs fram till 1870-talet vara den mest rationella byggnadstekniken för trähus i Visby. Den nya tiden ställde dock andra krav på bostäder. Större fönster med glas blev tillgängliga och effektivare värmekällor som järn- och kakelugnar installerades.

Stadsplan

1700-talets allmänna trend i Sverige var att anlägga breda gator i syfte att minska brandrisken. I Visbys nya kvarter stakades tomterna istället ut enligt medeltida tradition, med smala djupa tomter.

En nyhet var dock att husen byggs med långsidan mot gatulinjen. Byggnader med gaveln mot gatan kan därför antas vara äldre än från 1700-talet – eller att man utnyttjat grunden från ett äldre hus. Tomtstorlekarna kunde variera mellan 60 och 300 kvadratmeter, med en normalstorlek på cirka 250 kvadratmeter. Tomten omgärdades av höga murar eller plank som skapade ett slutet gaturum.

Gatumarken

Den största förändringen i de centrala delarna av staden vid denna tid är att äldre tvärgränder förvandlas till tomtmark och ibland bebyggs. Sedan 1600-talets slut har minst 16 gränder byggts igen.

Gatorna och gränderna, där den medeltida stenläggningen försvunnit under lager av grus, sand och jord var allmänt i dåligt skick. Mot slutet av 1700-talet anställde staden stenarbetare för läggning av kullersten. I Visby följde rådmännen andra svenska städers regler, att fastighetsägarna själva hade ansvar att stensätta och hålla rent två alnar ( cirka 118 cm) ut i gatan från sin egen tomt.

Stadens djur

Ett livsvillkor för stadsborna var djurhållning. De flesta fastigheter utrustades med ladugård på tomten. De äldsta uppgifterna om antalet djur är från 1833, då det fanns 189 hästar, 61 oxar, 372 kor, 168 får och 156 svin registrerade i Visby. Dessa siffror är jämförbara med andra städer i Sverige.

Den sociala strukturen

1700-talets förändrade stadsbild avtecknar sig tydligt i Visbys sociala struktur. De välbeställda slår sig ner i stadens centrala delar, där de uppför byggnader i sten. Hantverkare och de lågborgerliga samt det så kallade småfolket bosätter sig i slottsområdet och på klintarna.

Till småfolket räknas – förutom drängar och arbetskarlar – även sjömännen. Denna yrkesgrupp utgjorde 25 procent av stadens verksamma och var dominerande på klintarna. Till de lågborgerliga räknas skeppare, tulltjänstemän, skrivare med mera. Dessa hade oftast en sämre ekonomisk ställning än hantverkarna men ansågs ändå ha en högre social status.

Stadsmuren utgjorde länge ett hinder för geografisk expansion. Med tiden medförde detta att visbybor med olika ekonomisk styrka bodde inom samma område – till skillnad från övriga Sverige där de fattiga placerades långt ut i städernas utkanter.

Nya stenhus

De gamla medeltida packhusen i sten fick under 1700-talet nya funktioner. Förfallna byggnader rustades och byggdes på. Exempel på detta är nuvarande Kulturskolan i kvarteret Ankaret som inreddes för bostäder.

Men även nya byggnader uppfördes i sten. 1757 infördes skattelättnader för att stimulera byggandet av stenhus. Målsättningen var att minska brandrisken – men också att spara skogsråvara som vid denna tid ansågs vara alltför hårt exploaterad. I Visby byggdes 145 stenhus varav 84 bostadshus under denna period.

Stenhus uppfördes ofta som parstugor i två våningar med långsida och entré mot gatan. Höga sadeltak kläddes med tegel och hade ofta takkupa för varuintag från gränden.

Visby har anmärkningsvärt många bostadshus i sten byggda under denna period. I övriga Sverige förekom detta mycket sparsamt då de ansågs vara kalla och obekväma att leva i.

Karaktärsdrag och värden

I Visbys finns drygt 500 bulhus, varav ungefär 370 uppfördes mellan 1720-1820. Detta måste vara den ojämnförligt största samlingen av bostadshus i trä från 1700-talet i Sverige. Visby har också anmärkningsvärt många bostadshus i sten från denna tid.

Den gotländska enkelstugans och parstugans lantliga regionala form finns här i en planerad stadsmiljö, i huvudsak uppförda mellan åren 1730-1785. Byggnadernas stora antal, den tydliga regionala prägeln och de längs flera gator relativt oförändrade exteriörerna, utgör tillsammans en unik bebyggelsemiljö.

De smala gränderna, de låga husen med sina branta tak och den av träplanken inramade gatumiljön, utgör starka karaktärsbildande drag.

Trähusen ligger på en smal och djup tomt med långsidan mot gatan med ingång till gården genom ett stående plank eller mur i fasadlinjen.

Välbevarade och genomtänkt planlagda 1700-talskvarter finns främst invid muren söder om Skolporten och i den norra delen av Norderklint. I dessa områden finns ett mindre antal nya byggnader med proportioner och arkitektoniskt uttryck som väl ansluter till den äldre bebyggelsen.

Övriga väl sammanhållna områdena med trähusbebyggelse från 1700-talet är det så kallade Djurriket vid Björngränd samt det gamla slottsområdet i söder. Här finns också ett stort antal ursprungliga byggnader – varav många dock har förändrats genom tillbyggnader.