I Sverige har regeringen gett Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket uppdraget att hantera världsarvsfrågorna. De i sin tur delegerar tillsynen och förvaltningen av respektive världsarv till olika lokala organisationer. Världsarven ägs och förvaltas av både offentliga och privata aktörer, ofta är flera olika aktörer verksamma i arven.
Världsarven styrs inte av någon egen lagstiftning utan täcks av de lagar som behandlar fysisk miljö, till exempel Plan- och bygglagen, miljöbalken och kulturminneslagen.
Visby världsarv är med i Nätverket världsarv i Sverige (VIS) som arbetar för en bred förankring av världsarvens värden genom information och utbildning till allmänheten. Nätverket bidrar till att de svenska världsarven kan utbyta kunskaper och erfarenheter i världsarvsfrågor med varandra.
Sveriges världsarv
- Drottningholms slott, Stockholm
- Birka och Hovgården, Ekerö
- Engelsbergs Bruk, Fagersta
- Hällristningsområdet i Tanum
- Skogskyrkogården, Stockholm
- Hansestaden Visby
- Gammelstads kyrkstad, Luleå
- Laponia, Lappland
- Örlogsstaden Karlskrona
- Södra Ölands Kulturlandskap
- Höga Kusten, Ångermanland
- Radiostationen Grimeton, Varberg
- Struves meridianbåge, Norra Sverige
- Världsarvet Falun
- Hälsingegårdar
Fler Svenska arv?
I dagsläget är de arv som finns upptagna på Världsarvslistan inte jämt fördelade geografiskt över världen och de olika kategorierna har stor skillnad i antal representanter. Två av tre arv är belägna i Europa och kulturarven är långt fler än naturarven. Industriminnen och landsbygdsbyggnader är exempel på kategorier som har ont om objekt. Sedan 1990-talet arbetar Unesco med en global strategi för att balansera upp representationen. Om ett nytt arv ska tillföras till listan måste det tillhöra kategorier som i nuläget inte finns representerade i hög grad. Med anledning av detta menar regeringen att Sverige ska vara försiktig med att föra fram nya nomineringar till Världsarvslistan.