Begreppet omyndigförklaring avskaffades den 1 januari 1989 och ersattes med förvaltarskap. Uppdraget anpassas till behovet i det enskilda fallet och kan begränsas till att avse t ex förvaltningen av en fastighet eller viss del av huvudmannens kapital.

Den som får förvaltare förlorar bestämmanderätten över det som omfattas av förvaltarförordnandet men behåller i övrigt sin rättshandlingsförmåga. 
 

Frågor om förvaltarskap handläggs av överförmyndarnämnden och domstol enligt i stort sett samma mönster som vid förordnande av god man. En grundförutsättning är att den det gäller har ett hjälpbehov men att det inte anses tillräckligt att god man utses.

Vid prövning av ärende om förvaltarskap gäller som huvudregel att huvudmannen, om det är möjligt, skall höras muntligen i tingsrätten. Vidare skall läkarintyg uppvisas och om det inte är obehövligt, yttrande inhämtas från make eller sambo och barn, överförmyndarnämnden och vårdinrättning.

Om det behövs skall också yttrande inhämtas från andra närstående samt socialtjänst eller omsorgsverksamhet.  

För förvaltarens redovisningsskyldighet till överförmyndaren gäller samma krav som för god man. Detsamma gäller ersättning för arvode och omkostnader.